Pappa

2013 förändrades livet ganska så drastiskt.
 Efter att ha bott i Norge i nästan två år så flyttade vi tillbaka till Sverige. Jag hade redan lyckats få fast jobb, på Orust, men det var med väldigt blandade känslor (åtminstone för mig) som vi flyttade tillbaka.
Jag stortrivdes på jobbet och grät som en stucken gris sista dagen på jobbet.
Hursomhelst så kom vi hem och jag trivdes väldigt bra på nya jobbet.
Tillvaron var för övrigt ganska turbulent och tung.
Det var den typiska tiden på året då skolorna börjar och förkylningarna sätter fart. Jag åkte på något som aldrig ville släppa greppet,hostade och snörvlade och till slut var det ohållbart att gå och jobba med det.
Jag tvingade i väg mig till läkaren som menade att jag hade astma (?!?!) och jag fick en inhalator. Det var nog de mest bortkastade pengarna det året,både läkarbesöket och inhalatorn.
Så efter några dagar blev det nytt besök och då visade det sig att jag både hade feber och en lunginflammation....så var det med den astman ja.
Så gick dagarna och jag trasslade omkring i min nya lägenhet som jag hade sett fram emot men som bara blev förknippad med "usch".

Så kom då DEN där dagen man aldrig glömmer.Mamma ringde och talade om att pappa låg på sjukhuset.....åkt in med ambulansen efter att ha fått stroke.Det kändes ungefär som att någon slog mig hårt i magen och sparkade undan benen på mig samtidigt.
Dagen efter ringer mamma igen och talar om att han var sämre och att han blivit flyttad till IVA och att han hade kommit dit i absolut sista sekunden.
Nu började så tiden mellan hopp och förtvivelse.Livrädd så fort telefonen ringde och ringde den inte så var inte det heller bra.
Pappa blev inte bättre utan det gick tvärtom åt fel håll.....De första dagarna var mamma ensam där inne för jag var i Norge och skulle hämta hem mina goda tjejer.
Väl i Sverige så var vi inne så gott som varje dag hos pappa och tjejerna ritade teckningar till honom och när de väl hadde blivit varma i kläderna så gick de mellan anhörigrummet och pappas sal och till slut var det nog ingen som inte visste var de hörde hemma :-)
Pappa kunde inte kommunicera något utan låg och fäste blicken mot taket.Det var slangar och sladdar högt och lågt och jag är rent förvånad över att barnen tog det så bra som de gjorde.
Sen kom det då någon dag då läget var mer stabilt och det såg ut som att det gick lite mer åt rätt håll...men nästa dag så var det ett bakslag igen
.Njurarna tog stryk och han var tvungen att få dialys.

Det värsta var att de visste inte vad det var för fel.De var konstaterat att han hade haft mer än en stroke och att han hade lunginflammation MEN det var ju något mer men vad visste läkarna inte.
De hade till och med kontakt med läkare på Sahlgrenska sjukhuset.

Till slut så kom de fram till att han hade en väldigt ovanlig lungsjukdom, ARDS (chocklunga), och den gick inte att bota.....
Vi träffade så den gruppen läkare som hade hand om pappa och de skulle röntga igen för att se hur lungorna såg ut och om det blivit något bättre plus att röntga hjärnan.
Han var så dålig så det var inte ens säkert att han skulle överleva den korta stunden som röntgen tog.Men han klarade det och det visade inga försämringar i varje fall.
Så lite hopp fanns där även om vi nu säkert både mamma och jag var ganska säkra på var det här skulle sluta.

Den 23 januari ringer hans läkare och talar om att det finns inget mer att göra så de vill koppla bort respiratorn.
Den 24 januari 2014 åkte vi in på morgonen och nu visste vi att det var sista gången vi åkte in för vi skulle inte lämna hans sida den sista tiden som var.
På kvällen efter att pappas syster och hennes man kommit så kopplade läkaren bort respiratorn och vi visste nu att det troligen skulle gå ganska fort. Strax innan han tog sitt sista andetag fällde han en tår....
Två fruktansvärda månader låg han och kämpade,stackarn.
Omhändertagen av en alldeles underbar IVA personal!!!!

Tack för att du orkat läsa <3

Det här är en av mina favoritbilder.Felicia sitter hos favoriten morfar
och leker "Prästens lilla kråka"  <3

Snö hit och snö dit

Det verkar inte vara någon ände på snöandet.Rätt som det var igår så blev det en liten gnutta blå himmel och solen visade sig .... i några stackars futtiga minutrar.
Snön, eller vintern över huvud taget var lite sen och kom egentligen pang bom!

Så här såg det minsann ut igår när himlen var lite blå.Det var innan det började toksnöa och blåsa som bara den.

Så här såg det då ut (eller inte ut rättare sagt) när det snöade igen.Man kan så vitt bara ana staketet vid golfbanan och vägen

Det ÄR verkligen mycket snö.Det är ju nästan så att staketet inte syns och förra vintern (känns som att den snön precis har smält) var det lite mer snö än det är nu och då har vintern bara börjat nu.....

Det var en vacker stund på morgonen idag.

Väglaget ställer till det även i det här landet.....I fredags så körde jag ner barnen till skolan och barnehage.Då jag kommer upp till stora vägen så kommer det långtradare som också skall ned. Att köra bak dem är ingen höjdare då det är som bilden nedan visar,låg växel som gäller för att det 8 % lutning på vägen.Så jag mer eller mindre kastar mig ut på vägen för att hinna före.Kommer ned till Eidfjord och där är det såpahalt och nästan en mardröm att köra på.Rusar in en snabbis på jobbet och när vi åker därifrån så åker ambulansen ut i full fart med blåljus.

Jag halkar iväg och lämnar barnen och kör hemåt men kommer inte så långt.....

Istället möts jag av det här. Fruktansvärt!Och så började ju tankarna att gå.För den här trailern var en av de som jag körde framför här uppifrån och han var bara någon minut efter oss.Så jag var väldigt tacksam för att jag inte lät honom köra framför mig ned....Tänker framförallt på att jag är glad att barnen slapp se honom smälla in i bergväggen och se branden.För det hade vi sett om han kört framför oss.

Jag fick köra tillbaka upp till jobbet igen och vänta på att vägen skulle öppna.Att sen köra förbi och se den här ihoptryckta fronten,det var inte heller särskilt uppmuntrande.

Det var ju bara ren tur att han inte fick möte utan att dett var bergväggen han körde in i......

Osammanhängande inlägg?Ja minst sagt.

När man försöker gång på gång att göra inlägg och det bara strular så blir man ju till slut lite trött på eländet.
Bilder som försvinner och flyttar sig hit och dit utan att jag vill.Nä något sådant har jag inget tålamod till övers för.SÅ därför gör jag ett försök till :D

Söndagsmorgonen ser ut som följer....Men det skall tydligen vända och bli regn av det istället,om nu YR visar riktigt.Känns inte jätte lockande att gå ut när det blåser friskt i tillägg också.Jag håller hellre brasan igång.

Jag var ute på en liten promenad i veckan i Måbødalen.Gick ned till vattnet för första gången och jag kan tänka mig att det är ganska så maffigt på våren när det är massa vatten efter snösmältningen.Nu var det inte så värst mycket men det är ändå något visst med vatten och övriga naturen här.

Var tydligen väldigt skakig på handen när jag tog den här bilden.Ser ju ut som att det går i en rasande fart men jag stod mer eller mindre still med bilen.Hursomhelst så är det häftigt ljus i tunnelen.Den här är ganska ny.Byggdes i samband med Hardangerbrua så den är bara lite mer än ett år gammal.I ingången till cykel- och gångvägen så är det regnbågens färger.

Ungarna tjuter högt varje gång de ser det här neonfärgerna :-)

Så här ser då Hardangerbrua ut.Bron är en sk hängbro och går då alltså över Hardangerfjorden och det är en helt OK utsikt från den :-)

De slutade dugga tätt....inläggen alltså.Det räcker med att blogger strular så försvinner lusten och sen kan tiden försvinna också och lusten lite till.Men jag kan bjuda på lite nya bilder,tagna den gångna veckan.

Det blev en liten promenad igår kväll och som alltid görs det ett och annat fynd.Igår hittade barnen ett par glasögon och mängder med blåbär och lingon.Har en känsla av att jag kommer bli trött på att göra blåbärspaj.....

Här står jag på Måbø bru för första gången.Det tog bara en si så där ca 3 år innan jag gick ut på den och ändå har jag åkte förbi den nästan dagligen i nästan 2 år.Anledningen till att jag hamnade på den var för att jag lyckats få ett nytt intresse vid 38 års ålder.Geocaching.Riktigt farligt skoj :-)

Vägen på bilden är den gamla vägen.....är glad att jag inte behövde uppleva den.Det var tillräckligt spännande att åka mellan Eidfjord och Øvre Eidfjord innan de gjorde om den vägen ochh det var förmodligen ingenting om man jämför med den här vägen genom Måbødalen.Tur att det finns tunnlar!

Jag lovar att det hade inte fått plats en endaste liten fågel till här på ledningen.Man ser knappt till fåglarna på dagarna men om kvällarna är de tokiga och flyger omkring så det dånar över huvudet.Förutom då de sitter här och spanar.....

Kurt Nilsen Nå tennes tusen julelys

Är det december snart undrar jag efter att ha hört det här klippet för första gången.Min absoluta favorit julsång med min absoluta favorit artist. Lyssna och NJUT trots att det är sommar!!!!!

Tragiskt

Det är inte första gången det händer och kanske inte sista gången heller,oavsett hur mycket de än säkrar platsen.För folk har ju en tendens att verkligen utmana ödet och då spelar det inte roll hur mycket de än säkrar området kring fossen.

Det tragiska som har hänt är det HÄR. 

Jag har själv sett hur folk beter sig här för att kunna få bästa möjliga bild. Bilderna här nedan tog jag förra sommaren och jag står vid ett av områdena som är säkrade men det är en hissnande känsla oavsett.

Vøringsfossen

Det här är en riktig turistattraktion och det förvånar mig inte om det kommer mer folk hit efter att olyckan skett.

För övrigt så kan det konstateras att nu är semestern igång.Visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag kom ned till Eidfjord förut och såg alla bilar och allt folk.För egen del så snurrade jag mest omkring och visste inte riktigt vad jag skulle ha.
Jag har jobbat två nätter nu och det blev inte mycket sömn och idag blev det inte mer än 1.5 timme så det känns som att jag går omkring och är onykter.
Jag är absolut ingen människa som klarar av att jobba nätter, annat än då och då.Tror att jag gör tre nätter till, den här sommaren och det är tillräckligt.

Den här bilden tog jag strax efter 4 i morses.Det är helt ok utsikt från jobbet :-)

Det här med att göra ingenting

Just DET fenomenet är väl det som barn är allra bäst på.Jag hittade minstingen på storebrors rum och frågade vad hon gjorde där och svarade blev ju ganska självklart att hon just gjorde INGENTING.

Här är full storm för vilken dag i rad har jag ingen aning om.Men det är jätte skönt ändå.Jag försöker och njuta solglimtarna men det är inte alltid en hit då håret flyger  hit och dit.

Skall jobba natt i helgen och det passar nog ypperligt för jag har seriösa sömnproblem just nu.Vet inte vad som är  galet men det är totalt omöjligt att somna.Är det fullmåne????Så långt har jag inte tänkt....

Eller också är det besöket som kom inatt som kanske förtrollat mig....

Det lilla vita i glaset är en tand.... och tandfén kom självklart på besök inatt 😃.

Förresten så var det en så där fin himmel igår igen