tisdag 3 februari 2015

Pappa




2013 förändrades livet ganska så drastiskt.
 Efter att ha bott i Norge i nästan två år så flyttade vi tillbaka till Sverige. Jag hade redan lyckats få fast jobb, på Orust, men det var med väldigt blandade känslor (åtminstone för mig) som vi flyttade tillbaka.
Jag stortrivdes på jobbet och grät som en stucken gris sista dagen på jobbet.
Hursomhelst så kom vi hem och jag trivdes väldigt bra på nya jobbet.
Tillvaron var för övrigt ganska turbulent och tung.
Det var den typiska tiden på året då skolorna börjar och förkylningarna sätter fart. Jag åkte på något som aldrig ville släppa greppet,hostade och snörvlade och till slut var det ohållbart att gå och jobba med det.
Jag tvingade i väg mig till läkaren som menade att jag hade astma (?!?!) och jag fick en inhalator. Det var nog de mest bortkastade pengarna det året,både läkarbesöket och inhalatorn.
Så efter några dagar blev det nytt besök och då visade det sig att jag både hade feber och en lunginflammation....så var det med den astman ja.
Så gick dagarna och jag trasslade omkring i min nya lägenhet som jag hade sett fram emot men som bara blev förknippad med "usch".

Så kom då DEN där dagen man aldrig glömmer.Mamma ringde och talade om att pappa låg på sjukhuset.....åkt in med ambulansen efter att ha fått stroke.Det kändes ungefär som att någon slog mig hårt i magen och sparkade undan benen på mig samtidigt.
Dagen efter ringer mamma igen och talar om att han var sämre och att han blivit flyttad till IVA och att han hade kommit dit i absolut sista sekunden.
Nu började så tiden mellan hopp och förtvivelse.Livrädd så fort telefonen ringde och ringde den inte så var inte det heller bra.
Pappa blev inte bättre utan det gick tvärtom åt fel håll.....De första dagarna var mamma ensam där inne för jag var i Norge och skulle hämta hem mina goda tjejer.
Väl i Sverige så var vi inne så gott som varje dag hos pappa och tjejerna ritade teckningar till honom och när de väl hadde blivit varma i kläderna så gick de mellan anhörigrummet och pappas sal och till slut var det nog ingen som inte visste var de hörde hemma :-)
Pappa kunde inte kommunicera något utan låg och fäste blicken mot taket.Det var slangar och sladdar högt och lågt och jag är rent förvånad över att barnen tog det så bra som de gjorde.
Sen kom det då någon dag då läget var mer stabilt och det såg ut som att det gick lite mer åt rätt håll...men nästa dag så var det ett bakslag igen
.Njurarna tog stryk och han var tvungen att få dialys.

Det värsta var att de visste inte vad det var för fel.De var konstaterat att han hade haft mer än en stroke och att han hade lunginflammation MEN det var ju något mer men vad visste läkarna inte.
De hade till och med kontakt med läkare på Sahlgrenska sjukhuset.

Till slut så kom de fram till att han hade en väldigt ovanlig lungsjukdom, ARDS (chocklunga), och den gick inte att bota.....
Vi träffade så den gruppen läkare som hade hand om pappa och de skulle röntga igen för att se hur lungorna såg ut och om det blivit något bättre plus att röntga hjärnan.
Han var så dålig så det var inte ens säkert att han skulle överleva den korta stunden som röntgen tog.Men han klarade det och det visade inga försämringar i varje fall.
Så lite hopp fanns där även om vi nu säkert både mamma och jag var ganska säkra på var det här skulle sluta.

Den 23 januari ringer hans läkare och talar om att det finns inget mer att göra så de vill koppla bort respiratorn.
Den 24 januari 2014 åkte vi in på morgonen och nu visste vi att det var sista gången vi åkte in för vi skulle inte lämna hans sida den sista tiden som var.
På kvällen efter att pappas syster och hennes man kommit så kopplade läkaren bort respiratorn och vi visste nu att det troligen skulle gå ganska fort. Strax innan han tog sitt sista andetag fällde han en tår....
Två fruktansvärda månader låg han och kämpade,stackarn.
Omhändertagen av en alldeles underbar IVA personal!!!!

Tack för att du orkat läsa <3

Det här är en av mina favoritbilder.Felicia sitter hos favoriten morfar
och leker "Prästens lilla kråka"  <3




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Lämna gärna några rader så blir jag glad!